Medverkande:
Lasse Berg, tankeväckare
Ida Lundén, tonsättare
Jöns Mellgren, filmare
Ivo Nilsson, trombon
Jonny Axelsson, slagverk
Katarina Eriksson, dansare

San-folket i södra Afrika dansar sig till trans tillsammans en gång i veckan. En tradition som är mer än 70 000 år gammal. De arbetar ungefär tre timmar om dagen, lever jämställt och med ett minimum av konflikter. Deras mytiska värld skildras på grottmålningar i Kalaharis öken, liknande bilder finns i grottor över hela världen. Diagonaler, streck och punktade linjer som man tidigare trodde var obetydligt vet man idag, med hjälp av hjärnforskning, är mönster som uppstår i hjärnan när den försätts i transliknande tillstånd. Etnografiska studier över olika kulturer har visat att i nästan alla fanns det organiserade sätt för människor att uppnå trans tillsammans. Varför? Antagligen för att det var nödvändigt för sammanhållningen i gruppen.

Författaren Lasse Berg skriver i sin bok ”Gryning över Kalahari” att han sällan har träffat människor som verkar må så bra; de skämtar, umgås och berättar historier för varandra. Trots att de bor på en av världens mest ogästvänliga platser.

Idag är det mesta anpassat för individen och det viktigaste för människan verkar vara stillhet och ro. Samtidigt sägs det att vi måste jobba mer än heltid tills vi är 70 för att vi ska behålla vår välfärd.
I Sverige är vi drabbade av västvärldens olika sjukdomar som stress, fetma och depression. En stor del av våra liv verkar gå ut på att satsa på oss själva, att få ökad valfrihet genom ett större utbud av varor och tjänster. Individanpassa samhället för att må bättre. Ändå mår vi sämre. Känner oss mer ensamma. Äter mer psykofarmaka. Hur går det ihop?

  till toppen av sidan  tankeväckare 1   tankeväckare 2   tankeväckare 3   tankeväckare 4

Tankeväckare 2: Economical CardioGram ECG

Medverkande:
Ambjörn Naeve, matematiker
Ylva Nyberg Bentancor, tonsättare
Fabian Scheffold, animatör
Ivo Nilsson, trombon
Jonny Axelsson, slagverk

Jag står med mitt Visakort i kön på ICA, med hopp om att det finns pengar på kontot. När jag betalar mina varor rinner en mängd ettor och nollor genom det osynliga systemet. Man kan inte längre höra ljudet av klirrande mynt eller prasslande sedlar och jag har förlorat begreppet om mina egentliga tillgångar. Pengar har blivit en illusion, precis som värdet av pengar utvecklats till att bli ett förväntat värde av en förväntad utveckling, en spekulation med värden som ännu inte finns. Vad jag har råd med och inte har också blivit oviktigt eftersom vi lever i ett ekonomiskt system som vill att vi konsumerar mer, gärna med lånade pengar, som vi förväntas kunna betala tillbaka med ränta. Det finns starka krafter som bygger på att vi tror att vi har de här behoven, att vi ser till att upprätthålla systemet till varje pris.
Man kan se det extra tydligt idag, hela världen befinner sig i en rejäl ekonomisk kris, och budskapet som pumpas ut är att vi absolut inte ska sluta konsumera, för då bidrar vi till den totala kraschen, och det vill vi väl inte? Hur blev det så här?
Det kanske är idag som vi skulle ta och tänka över vad som är de viktiga värdena i livet. Är det homestaging, ny bil, sommarstuga i skärgården, dyra märkeskläder till oss och våra barn? Är det att kunna göra årliga semesterresor till Thailand och att ha möjlighet att äta frukter från andra sidan jorden till frukost varje dag? Är det flera hundratusen, kanske miljoner på kontot?
Vågar vi prova tanken om hur vi skulle må i ett samhälle där vi tänker nära, där man utnyttjar de resurser som finns där vi bor, de kunskaper som människor besitter och är stolta över och ifrågasätter de ytliga värden vi börjat tro att vi är beroende av?

Och samtidigt som vi tänker rusar världen vidare, snurrar snabbare och snabbare mot… vad? Kommer det en dag då vi måste välja, och vad har vi för val?
Vår tankeväckare rör sig i den här frågeställningen.

Den som är tankeväckaren i ECG är matematikern Ambjörn Naeve. Det är av hans funderingar om den ekonomiska samhällsstrukturen, det sociala beteendet och åt vilket håll vi är på väg som vi inspirerats. Och framförallt av hur han ser hopp i mänskligheten, möjligheter att återta kontrollen över våra liv på ett modern sätt, ett sätt som strukturellt nog ligger nära just det tänkandet som ställt oss där vi står idag, mitt i en ekonomisk, klimatmässig och värderingsmässig härdsmälta.

  till toppen av sidan  tankeväckare 1   tankeväckare 2   tankeväckare 3   tankeväckare 4

Tankeväckare 3: Climate Justice

Medverkande:
Henrik Lörstad, tonsättare
Pehr Arte, filmare
Mikaela Ramel, röst

Alla är vi på väg någonstans, på ett inre och på ett yttre plan, medvetet som omedvetet. Individuellt har vi alla våra egna resor med olika inriktningar och mål. Men på ett plan är vi alla på en och samma resa - med vårt gigantiska rymdskepp Moder Jord. Men vart är vi på väg? Vad får oss att stanna upp, tänka till... vad får oss överhuvudtaget att reagera idag?

Vi reste till världsklimatmötet i Köpenhamn för att lära oss mer om vår tids viktigaste fråga - omtanken om vår miljö och vår oersättliga moder jord - men fann en stad under belägring. Hundratusentals hoppfulla ungdomar som rest dit från hela världen för att bidra med sitt engagemang möttes av helikoptrar från ovan och aggressiva poliser och insatsstyrkor som höll varje gata och torg i ett järngrepp. Climate Justice är en resa på många olika plan, fragmenterade bilder och röster från de vi träffade och mötte på vår resa samplade i ljud och bild.

Hur länge kan vi välja att titta bort innan det är för sent? En människa har 100% ansvar, två människor 50%, fyra 25 % ansvar var och så vidare. Fortsätter man att räkna neråt så har vi var och en en 6-miljarddels ansvar för världsmiljön. En försumbar del, kan tyckas. Men icke desto mindre är det detta länder, stora som små, träter om och vill finna rättvisa i innan något konkret görs. Det talas om Climate Justice. Men likt en smältande glaciär rinner tiden iväg.

En viktig röst i filmen är 12-åriga Severn Cullis-Suzuki som redan 1992 höll ett gripande tal inför FNs världskongress, vilket fick hela världen att hålla andan. Hennes vädjan är än mer aktuell idag och klockan tickar stadigt neråt.

En annan röst i filmen tillhör Mikaela Ramel, som förbereder nästa generation i sin mage. Barnet som ännu inte hunnit uppleva någonting men som skall ta över och bära hela arvet som vi lämnar efter oss. Vad finns det kvar då? Och slutligen hör vi Kjell Alinges välbekanta stämma fundera kring vad som egentligen står till buds för alla oss som faktiskt vill ta ett krafttag och göra någonting åt vår situation som den ser ut idag.

  till toppen av sidan  tankeväckare 1   tankeväckare 2   tankeväckare 3   tankeväckare 4

Tankeväckare 4: Tänk

Medverkande:
Torkel Klingberg, tankeväckare
Martin Q Larsson, tonsättare
Anna Andrén och Eva-Marie Wadman, animatörer
Patrik Karlsson, gitarr/luta
Katarina Widell, blockflöjt

Hjärnforskaren Torkel Klingberg tror på en framtid där vi snart kommer att vara lika medvetna om att träna vår hjärna som vi tränar vår kropp. Vi har läst hans bok ”Den översvämmade hjärnan”.

Med datorn i knät tittar vi på tv, lyssnar på musik och svarar på sms. Den typ av vardag vi har idag på 2 000-talet, har gjort att vi har ökat vår simultankapacitet något enormt, men det finns väl en gräns för vad våra hjärnor klarar?
Informationsteknologins framsteg har gjort vardagen till ett myller av intryck och valmöjligheter. Hjärnan tar emot cirka 50 000 meddelanden i sekunden från alla sina sinnen, men kan bara bearbeta en bråkdel av dem, ca 20-50/sekund. Den moderna västerländska människan ser till exempel lika många ansikten under en dag som cromagnonmänniskan gjorde under ett helt år. Hur har vi kunnat anpassa oss till denna enormt snabba förändring?

För att effektivisera arbetet sorterar hjärnan sinnesintrycken, söker efter ordning och sådant den känner igen.
Fyra enkla prickar kan tolkas som siffran fyra eller en kvadrat, två prickar ses kanske som ett par ögon och i forskning om brott har det visat sig att vittnen är väldigt påverkbara eftersom de egentligen har fyllt i mycket av luckorna själva för att just skapa ordning och reda bland intrycken. Vi behöver förvånansvärt lite information för att konstruera något som vi tycker ger mening.

Med ”Tänk” vill vi belysa hjärnans ständiga arbete med ”informationsflöden”. Vi utgår från en hjärna och alla dess ständiga intryck. Vad är det egentligen vi ser? Bestämmer vi vad vi ser? Vill vi förstå det vi ser? Eller kan vi se det vi ser utan att försöka förstå?

  till toppen av sidan  tankeväckare 1   tankeväckare 2   tankeväckare 3   tankeväckare 4